DBT behandling och ångestvåg.

Var på min första DBT gruppterapi idag. Jag var så nervös att jag knappt kunde göra något dagen innan. Satt mitt i natten och tuggade på min hand tills det blödde, slog huvudet i vägen och skar mig med en kniv i handlederna så djupt att det tog 1 timme innan det slutade blöde.
Vet att det är löjligt att bli så orolig över en sån sak, men jag har verkligen jättesvårt med grupper. Känner mig så ensam och ledsen och känns som att jag verkligen inte passar in i gruppen. Är alltid det svarta fåret, i alla situationer.
Men det blev ganska bra. Människorna var snälla och jag ställde lite frågor. Men satt mest och kluddade frenetiskt på ett papper. Tänkte på att de här mäniskorna kommer aldrig kontakta mig utanför det här, ingen bryr sig ett skit om mig här och jag slösar bara min tid på idiotiska mäniskor, precis som i skolan. Vi hade paus mitt i och vi gick ut och rökte lite. De berömde mitt hår och att jag ritade fint, blev glad.

Efter for jag hem och andades. Skituppstressad var jag, och det har fortfarande inte gått över. Känner mig som ensammast i världen, dubbelt så mycket som jag brukar.

Vet att något hemskt håller på att hända, och jag gör inget åt det. Bara väntar på flodvågen av demoner som sköljer över min kropp, som kommer begrava mig under ytan och jag kommer knappt vara vid liv, avsvimmad av syrebrist och jag kommer inte vara mig själv.
Hatar det.
Men jag förtjänar det.
Idag får jag skära mig, min höjdpunkt på dagen. Att se det vackra neonblodet bildas i såret, att få se att det är det ända som kommer, inget annat och det kommer alltid bestå.
Kan man inte säga om något annat.

Hej. Om du ser mig spring, för mitt eget bästa.