Känner mig så misslyckad. Alla börjar skolan och här sitter jag och vägrar skolan, för ingen anledning.
Är så rädd för att få normal dygnsrytm, att gå in i vardagen. För det finns inget där för mig, det är bara gråa människor med deras tråkiga gråa vardag och deras tråkiga åsikter och deras tråkiga sätt.
Önskar att jag kunde bo på en planet, där alla hade kul och det inte fanns krig. Där man åt onyttigheter men aldrig gick upp i vikt, att melankoli var vanligt och att man inte blev kallad emo så fort man mår dåligt.
Att det var accepterat i samhället och att det inte gömdes undan, det här med depression och mental patienter osv. Och att man fick visa känslor öppet.
hatar umeå. Och dess grå trista sätt. Önskar mig London.
Och alla som är deprimerade verkar ändå ha något att leva för, och det gör mig ännu mer deprimerad för, varför försöker inte jag? Varför kan inte jag försöka gå i skolan? Varför kan jag inte starta om och försöka igen, även fast det är jobbigt och blir motgångar?
Åååååh, hatar min depression. Lika mycket som jag hatar mig själv.
Men aja, har i alla fall shoppat fina kläder <3
Tror jag ska göra en ny blogg också, en där jag lägger ner mer tid och arbete på, blev inspererad av Linzie den sötungen. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar