DBT behandling och ångestvåg.

Var på min första DBT gruppterapi idag. Jag var så nervös att jag knappt kunde göra något dagen innan. Satt mitt i natten och tuggade på min hand tills det blödde, slog huvudet i vägen och skar mig med en kniv i handlederna så djupt att det tog 1 timme innan det slutade blöde.
Vet att det är löjligt att bli så orolig över en sån sak, men jag har verkligen jättesvårt med grupper. Känner mig så ensam och ledsen och känns som att jag verkligen inte passar in i gruppen. Är alltid det svarta fåret, i alla situationer.
Men det blev ganska bra. Människorna var snälla och jag ställde lite frågor. Men satt mest och kluddade frenetiskt på ett papper. Tänkte på att de här mäniskorna kommer aldrig kontakta mig utanför det här, ingen bryr sig ett skit om mig här och jag slösar bara min tid på idiotiska mäniskor, precis som i skolan. Vi hade paus mitt i och vi gick ut och rökte lite. De berömde mitt hår och att jag ritade fint, blev glad.

Efter for jag hem och andades. Skituppstressad var jag, och det har fortfarande inte gått över. Känner mig som ensammast i världen, dubbelt så mycket som jag brukar.

Vet att något hemskt håller på att hända, och jag gör inget åt det. Bara väntar på flodvågen av demoner som sköljer över min kropp, som kommer begrava mig under ytan och jag kommer knappt vara vid liv, avsvimmad av syrebrist och jag kommer inte vara mig själv.
Hatar det.
Men jag förtjänar det.
Idag får jag skära mig, min höjdpunkt på dagen. Att se det vackra neonblodet bildas i såret, att få se att det är det ända som kommer, inget annat och det kommer alltid bestå.
Kan man inte säga om något annat.

Hej. Om du ser mig spring, för mitt eget bästa.

Skolstart.

Hej.

Känner mig så misslyckad. Alla börjar skolan och här sitter jag och vägrar skolan, för ingen anledning.
Är så rädd för att få normal dygnsrytm, att gå in i vardagen. För det finns inget där för mig, det är bara gråa människor med deras tråkiga gråa vardag och deras tråkiga åsikter och deras tråkiga sätt.

Önskar att jag kunde bo på en planet, där alla hade kul och det inte fanns krig. Där man åt onyttigheter men aldrig gick upp i vikt, att melankoli var vanligt och att man inte blev kallad emo så fort man mår dåligt.
Att det var accepterat i samhället och att det inte gömdes undan, det här med depression och mental patienter osv. Och att man fick visa känslor öppet.

hatar umeå. Och dess grå trista sätt. Önskar mig London.

Och alla som är deprimerade verkar ändå ha något att leva för, och det gör mig ännu mer deprimerad för, varför försöker inte jag? Varför kan inte jag försöka gå i skolan? Varför kan jag inte starta om och försöka igen, även fast det är jobbigt och blir motgångar?

Åååååh, hatar min depression. Lika mycket som jag hatar mig själv.

Men aja, har i alla fall shoppat fina kläder <3
Tror jag ska göra en ny blogg också, en där jag lägger ner mer tid och arbete på, blev inspererad av Linzie den sötungen. <3

Katter.

Katter har alltid haft en stor betydelse i mitt liv.
När jag var liten, runt 5-6 år drömde jag att min familj och jag, satt i en ring och pratade. Då hörde vi katter som bråkade, en tunna som vältes och ett skrik. Min mamma gick och kollade och medans kom det några slags feer, med olika färger, alla med rosa ögon utan pupiller. De döda alla, de vred av armarna och det var blod överallt. Jag såg katterna springa iväg och jag sprang efter dem och hittade ut.

Senare har det hänt andra saker med katter, irl. Som när jag var runt 10 och jag såg 2 katter bråka, och samtidigt en konstig dimma på kyrkogården, jag gick närmare och hörde ett skrik. Sedan sprang jag som fan, inte hem men mot katterna. Lyfte upp en av dem och kramade den hårt. Då försvann dimman och jag gick hem, rädd med katten som följde efter mig.

Vi har alltid haft 3 katter, så länge som jag kan minnas, och varje gång jag varit ledsen, suttit och gråtit i mitt rum eller någon annan stans, har de alltid kommit och tröstat mig. Velat kela och krypit upp i mitt knä där jag kunde begrava mina tårar i deras päls.

En annan gång när jag låg i mitt rum och försökte sova, hörde jag några katter som bråkade, och sedan något som kom nära mitt fönster, flåsade och jag såg en skugga. Det gick fram och tillbaka, fram och tillbaka utanför mitt hus. Det dröjde väldigt länge innan jag kunde somna.

En gång drömde jag om en svart katt som attackerade mig, rivde av mig ansiktet och fortsatte mot min hjärna, viskade i den att jag måste vakna.
Sedan när jag vaknade sade pappa att min bror var förd till sjukhuset, att han hade försökt ta livet av sig.

Katter har jag alltid haft en skräckblandad förtjusning för. De vakar över mig, ser till så att inget hemskt händer mig, det vet jag. Kommer alltid älska dem, när jag får egen lägenhet ska jag skaffa en skogskatt, en nakenkatt och en siames.

Du.

Jag andas tungt, det gör så ont inuti.... ännu en gång tänker jag och suckar.
Jag fimpar den sista cigaretten på min hand, som rycker lite av den brännande smärtan.
Mina lungor gör så ont, hela min kropp kräver dig. Jag kan inte styra det, det bara har blivit så.
Men du är dum i huvudet (enligt natta och fler) och förtjänar inte mig.
Jag håller med men innerst inne vet jag ju att det inte är så.
Nej du är inte det bästa som hänt mig, men du är inte det sämsta. Du fyller alla hål, samtidigt som du slår och bränner nya.
Du får mig att skära så djupt att det tar timmar att få det sluta blöda, och får mig att ligga i sängen hela dagar.
Jag kan inte sluta dig, du är min egen drog.
Du kastar bort mig gång på gång som en vante, du skrattar åt mig, kallar mig patetisk. Du lyssnar aldrig på mig, pratar bara om det du vill. Du ignorerar mig tills jag inte kan ta det längre, tills jag bryter ihop.
Du skulle inte bry dig om jag var död.
Varför håller jag på såhär?!
Jag är ju dum i huvudet.
Men det är så svårt.
Fan, hjälp mig sluta dig.

Someone like you.

Jag och natta ingick en pakt. Jag skulle under inga omständigheter ta kontakt med honom, men efter 2 dagar bröt jag det.
Nu sitter jag och gråter ögonen ur mig, för ingen anledning annat än att jag har pratat med honom. Han river upp alla mina sår bara genom att säga hej.
Och jag har fan ingen aning om varför, han verkar ju underbar.
Jag börjar tänka på allt roligt han har, alla fester han är på. Hur många vänner han har. Och så sitter jag här dag ut och dag in och surfar på nätet. Det suger skit och jag skulle så gärna vilja vara ute i världen. Men jag vet inte hur man gör, och ingen är villig att visa mig. Ingen är villig att ta med mig på fest, att gå på rave osv.
Hahaha så patetiskt, att första gången jag drack var jag ensam.
Det får mig och vilja spy och skära mig och banka på mina ben med en hammare och aldrig mera äta och framför allt dö.

Känner mig så sjukt otillräcklig när det gäller mina vänner. De är där för mig men jag är så otillräcklig bara.
Usch.

Varför kan inte jag bli som dem?

Blev vän med någon av min väns kompisar. Sara tror jag hon heter. Hon är så jävla vacker, hon verkar ha så jävla värt liv. Fina vänner, roligt liv, går alltid på festerna, gör minnesvärda saker osv.
Varför kan inte jag vara som hon? Och hon verkar ha så trevligt.

Hon fick mig att vilja spy igen, så jag gick till toan och satte ner tandborsten i halsen, men inget kom. Bara tårar som aldrig vill sluta. Jag gråter nog ögonen ur mig. Jag är så trött på att skära mig, så jag har återgått till att inte äta/frossa. Det tär på mig mer, men håller mina tankar på något annat än att ha social fobi, mina alla problem osv.

Jag visste aldrig att en människa kan göra så stor skada på mig, göra mig så svag och göra mig så dum. Eller så hade jag glömt det.
Jag trodde jag var lite starkare än såhär, att jag inte skulle låta mig gå så lågt för en människa, men tydligen hade jag fel. Jag hoppas din tumblr försvinner och att du blir fet och ensam.

04:36

Jag vet inte enns varför jag håller kvar vid dig.

Jag mår så dåligt runt dig....

Men du är det ända jag har?